1940
Torpet 1940

Torpets äldre historia

Före 1915 - Torp under Lissma

Det allra tidigaste vi tror oss veta om Paradiset kommer från fynd vid utgrävningar 1992. Då fann arkeologer att här har funnits en boplats redan för 9 000 år sedan. Troligtvis den äldsta i Stockholms län! Platsen måste präglats av av samnmanflödet av bäcken från Trehörningen med en från söder och som måste bildat en litet kärr där dagen äng och parkering ligger innan utdikning. 2-3 kolbottnar från 1800-talet finns i skogen nära torpet.

Torpet Paradiset tillhörde Lissma gård fram till 1915. Lissma gård, som egentligen var två, Norrlissma och Söderlissma, nämns redan år 1540 och har omväxlande varit i kunglig ägo av både Karl IX till Karl XIV Johan. Det köptes 1823 av Otto Julius Hagestam som var en företagsam person som bland annat planerade en kanal till Årsta ända från skogarna bakom Paradiset. Klagomuren i skogen var ett arbete i detta projekt för att försöka tvinga vattnet att rinna mot Paradiset och Lissmasjön. 1827 bestod egendomen Lissma av 3 3/4 mantal och där fanns då 25 torp. 1916 styckade egendomen i småbruk. Gården var sedan en del i det som kom att kallas Lissmafastigheterna som köptes av Stockholm stad i december 1951 men där gården då exkluderats. Huvudbyggnaden användes för internering av ryssar under kriget och förföll sedan för att 1970 brännas ner.

Torpet Paradiset nämns i Huddinge husförhörslängder första gången 1830(1829?). Fastigheten, Lisma 4:70, hade en areal av 3 hektar åker och 19 hektar skog.

De boende i torpet var torpare eller statare under Lissma. Antalet boende kunde vara uppemot åtta-nio personer. Det hände att när det var så lite som fyra fem permanent boende, de hade inneboende.

Äldre kartor över området:
Generalstabskartan 1873
Häradskarta 1889
Häradsekonomiska kartan 1901-1906

 
1940
Huvudbyggnaden låg invid Lissmasjön.

Lista över stadigvarande boende i Paradiset återfinns.
här för tiden 1830-1850 (pdf stor)
och här från 1850-1937

1915-1937 Waxin far och son

1959

1915 friköpte Gustaf Leonard Waxin torpet från Lissma efter att bott här från 1911. Han i sin tur lämnade över torpet till sonen, småbrukaren, Knut Otto Waxin och hustrun Gerda Sofia Lindström och deras två barn 1920. Den familjen, som blev de sista bosättarna i torpet, bodde alltså här i 17 år och drev, förutom ett småbruk där djurhållning ingick, även ett tvätteri. De hämtade och lämnade tvätt hos Stockholmare. När de flyttade från torpet fanns här utöver torpstugan, en liten stuga, stallbyggnad och två stora torklador i vilken den ena även fanns en sommarstuga(!) samt en tvättstuga vid bäcken.

Utdrag ur Gästboken (i samband med ett besök av Paradisets sista fasta innevånare, herr och fru Waxin) den 7 juni 1959:

(Fortsättning från huvudsidan) All sten för underlag till tröskvandringen har jag släpat ihop. "Här plantera" jag en gran som hästen aldrig kunde låta bli, han skulle absolut skrubba sig mot den.

En intervju finns gjord med en grannpojke till Waxins berättar om livet häromkring på 1930-talet

Bilden till höger visar paret Waxin, Paradisets sista fasta invånare.

1937-1950 Sommarställe

Ur berättelse av Ole Thunegard (född 1935) i mars 2012:

Thunegard 1940-tal November 1937 köpte min far rådman Olov Thunegard dåvarande torpet Paradiset, Lisma småbruk nr 67, av den siste permanentboende ägaren, Knut Waxin. I drygt 12 år var det sedan vår familjs frididsbostad.

Nuvarande parkeringsplats var vår köksträdgård där vi odlade grönsaker, rotfrukter och jordgubbar. Övriga åkrar utarrenderades till bonden på Årtorp. Höet förvarade han i vår hölada; den som finns kvar. Skog fick vi avverka för vedeldning av vår Brommavilla och även till spis och kamin i torpet. En reservoar vid spisen användes för uppvärmning av vatten. El och telefon hade vi inte. Fotogenlampor användes för belysning. Vi fick köpa färsk mjölk av grannen på Årtorp som hade kor. Övrigt inhandlades i handelsboden i Lissma.

1940 Under krigsåren hade vi inte tillgång till bil, eftersom krigsmakten beslagtog däcken till vår ford Eiffel. Från Bromma tog vi tolvan till Tegelbacken, tåg till Stuvsta, ev. gengasdriven buss mot Lissma, och sedan några kilometers promenad, ibland trallande på melodin: Nu skall vi opp,opp,opp med den passande texten; Vägen till Paradiset är krokig och lång.

En sommar upptäckte min mormor en kraftig rök från Trehörnings- hållet. En skogsbrand hann sprida sig ordentligt innan brandmän och militär hann fram. Vi blev evakuerade mot Ådran till, med de viktigaste tillhörigheterna i en barnvagn. Ett par hundra meter från torpet fick dock manskapet kontoll över elden och vi kunde återvända.

Thunegard 1940-tal

Mot sluter av 40-talet drabbades vi av flera inbrott, vilket nog bidrog till att vi sökte oss ett annat sommarställe. Ådran hade också blivit väl liten för mitt seglingsintresse. Jag tror det var 1950 vi sålde. Näste ägare köpte även omgivande områden och sålde alltihopa vidare till Stockholms stad som nuvarande Paradisområdet.
 

Bilderna visar
Paradiset 1940-tal
Torpet 1940
familjen Thunegard, Mormor, föräldrar, Inger och Ole


Från 1940-talet:           Lillstugan                                                                                  Tvättstugan över bäcken, redskapsbod och torklada

Stockholms stad som sedan 1935 köpt upp mark för friluftsliv och rekreation inköpte 1951 de så kallade Lissmafastigheterna som bland annat omfattade Paradiset.

Paradiset 1951

karta 1951 Klicka på kartan för mer detaljer

Mer läsning

En liten historik, författad av NilsTörnqvist, ”Raststugan Paradiset – tillbakablick och minnen 1953–1993”. Skriften distribuerades via ”Friluftsfolkets Samarbetskommitté” i samband med 40-årsjubiléet.häromkring på 1930-talet

2013-01-25